Det går inte att springa bort känslan.

Jag är helt slut. Efter jag har varit iväg och tränat fotboll ömmar kroppen och huvudet, självklart över att jag har rört mig mycket, men också för så mycket mer. När jag åker iväg till träningen tränar jag två olika pass, ett fysiskt och ett psykiskt.

Jag fumlar med bollen, jag missar passningar och jag är trög med att förstå övningarna. Allt för att jag inte vill göra fel, jag vågar inte chansa för tänk OM! Om, om, om… jag gör bort mig. Jag blir så ledsen på mig själv när jag gör fel. När vi vilar mellan övningarna kan jag knappt svälja vattnet för gråten ligger där tjockt i halsen, alltid beredd på att rinna över ifall det går åt helvete. Dock sväljer jag på, för jag tänker inte tillåta den att göra bort mig ännu mer.

Jag är alltid övertygad på träningen att mitt lag hatar mig, även om jag är ny och de faktiskt inte känner mig. Logik och social fobi hör verkligen inte ihop. De i mitt lag känner varandra bra och har tränat ihop i år, det är inte konstigt att de börjar prata om något gemensamt och inte gör mig delaktig i samtalet. Det är inte heller konstigt att när vi ska dela upp oss två och två, att jag inte är förstahandsvalet. Fast det gör ont i mig att se att jag är ensam kvar.

Jag tänker varje gång när jag ska dit att den här gången ska jag prata mer och få vänner, men jag är alltid ensam i min sociala fobi.

Annonser

Sms-konversation med min ångest

Ångest: Hej! Hur är läget idag?

Jag: Hej! Jo det rullar på!

Ångest: Vad skönt att höra! Själv skulle jag bli ganska ledsen över att inte ha några planer, men starkt av dig att vara glad ändå!

Jag: Haha ja… Men jag tänkte faktiskt höra av mig till någon och se om de vill hitta på något.

Ångest: Oj bara nu sådär? Folk brukar tycka om att ha lite förvarning så man kan planera.

Jag: Ja, men det ska nog gå bra ändå. Värsta som kan hända är väl att de inte kan idag.

Ångest: Nja, det värsta som kan hända är ju faktiskt att de inte vill träffa dig.

Jag: Men det är ju klart de vill!

Ångest: Säker på det? Varför har ingen hört av sig till dig då?

Jag: …. Jo man får ju höra av sig själv ibland också, det kan ju inte bara ligga på en person.

Ångest: Det är sant! Men varför är det du som ska behöva höra av dig nu? Kan inte någon annan göra det?

Jag: Nej, men då blir det kanske ingenting idag!

Ångest: Nej precis, ännu ett tecken på att de kanske inte vill träffa dig. Tänkt på det?

Jag: Ja nu tänker jag ju det…

Ångest: Ska vi säga såhär, att jag kommer bort till dig? Vi kan sitta inne, glo på vad som nu finns på tv och gråta en skvätt kanske? Kom ihåg att du är en värdelös person som är äcklig, och jag kommer alltid att finnas här hos dig. För att jag hatar dig.

Jag: Du har rätt, kom du. Jag hatar dig också.

Vänder kappan efter vinden…

Du har kanske tänkt på det någon gång, att jag alltid håller med dig. Men det gör jag inte, jag vågar bara inte alltid stå för mina egna åsikter. Förlåt för att jag lurar dig, det är inte det jag vill.

Jag tycker det är extremt läskigt att säga exakt vad jag tycker. Jag vill så gärna säga att jag inte håller med, dock är jag rädd att du ska tycka min åsikt är dum. Att jag har fått fel för mig, att jag inte kan formulera mig ordentligt och gör bort mig o.s.v. Ibland står jag upp för mig själv och säger min mening, men det blir otroligt känsligt. Jag får nära till gråt, rösten stockar sig, jag blir illröd i ansiktet och jag måste tillslut sluta innan jag får en panikattack.

Jag blir mer och mer rädd för att säga vad jag tycker, minnena av när jag jag gjort bort mig blir för mycket. Så när du sitter där och säger allt och ingenting som jag inte håller med om, så är jag tyst. Jag kanske nickar och fyller i med ett enstaka ”ja”, när allt jag vill är att skrika ”Nej!!!”.

Det är så lätt att vända kappan efter vinden, det är så lätt att bli obetydlig.

 

 

Om jag kunde glömma…

Jag minns den gången jag sa fel eller den gången jag stakade mig när jag skulle prata, och du skrattade. Jag minns den gången jag gjorde något dumt och du blev arg på mig. Jag minns den gången jag bara stod där tyst och du himlade med ögonen och undrade varför jag ens var där.

Det är inte bara dessa gångerna. Jag minns alla gånger jag har gjort bort mig, när någon himlar med ögonen eller gör narr av mig på annat sätt, när någon har skrattat åt mig eller skällt på mig. Dessa minnena blir jag aldrig av med, hur gärna jag än vill. Du skrattade säkert inte ens åt mig, eller så menade du i alla fall inget illa med det. Hur skulle du kunna veta att jag inte klarar av att någon höjer rösten åt mig? Att man behöver inte skälla på mig när jag gör fel, jag läxar upp mig själv inombords dubbelt så mycket. Du himlade säkert inte ens med ögonen, jag bara tror att alla vill mig illa.

Något av alla de här minnena kan plötsligt dyka upp från ingenstans. Det är inget jag medvetet försöker komma ihåg. Jag kan vara ute på en promenad med hundarna när plötsligt ett minne kommer av att jag blir slagen när jag var liten eller att någon kallade mig värdelös. Därför blir jag tillbakadragen, jag vill inte skapa fler dåliga minnen. För det spelar ingen roll om det har gått 2 dagar eller över 10 år, det gör fortfarande lika ont.

Behöver du hjälp?

Minnen från skoltiden.

Jag förstår inte den här uppgiften. Hur vill de att jag ska göra? Det står helt still. Fan, varför måste jag vara såhär korkad? När jag ser mig omkring i klassrummet så har alla andra börjat och dessutom kommit en bit, jag har bara öppnat ett nytt dokument i Word. ”Be om hjälp bara, det är inte svårare än så!” Det säger den ena delen av min hjärna, den andra säger ”Inte svårare än så? Nu skojar du? Det är sjukt svårt! Ber du om hjälp så får läraren och de andra veta att du är dum som inte kan fatta den mest simplaste uppgift… Dessutom så om du inte fattar efter läraren har förklarat en gång till så är du ju dum på riktigt.”

”Behöver du hjälp?”. Läraren står plötsligt bredvid mig och avbryter min inre konflikt. ”Nä”, svarar jag lite fjantigt. ”Jag funderar först ut vad jag ska skriva i huvudet innan jag skriver ner det här på datorn, det är så jag jobbar bäst! Jag behöver ingen hjälp!” Jag ler och klappar ihop händerna till min förklaring och läraren går därifrån med en belåten min att han hade frågat runt bland eleverna. Jag andas ut och försöker lugna ner min puls, jag klarade mig. Ingen fick veta att jag inte fattar nånting. Jag går in på Facebook och scrollar runt, går in och spelar lite för att fördriva tiden.  En av mina vänner lutar sig in mot mig och frågar, ”Ska du inte börja med uppgiften snart?”. Jag svarar skrattandes ”Jag pallar inte göra det skitet nu, det tar jag någon annan gång”.

Nu har det blivit en annan gång. Jag sitter med uppgiften som ska vara klar till imorgon och jag förstår ingenting. Jag skriver en massa skit  bara för att fylla ut sidorna. Efter kl 3 på natten har jag blivit klar och jag lägger mig för att ta itu med nästa inte kamp. Varför måste jag göra det så svårt för mig? Varför måste jag vara såhär dum? Sedan så gråter jag mig själv till sömns.

Vart ska jag ta vägen?

Ibland kryper det så mycket i kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag är en fånge i mitt egna hem.
Allt jag vill är att gå ut, men det gör fysiskt ont vid blotta tanken. Jag har omatchande kläder, jag har inget smink och jag har ofixat hår. Om jag hade gått ut så här skulle alla skratta åt mig. Vissa dagar klär jag upp mig och applicerar kajal och mascara, bara för att gå ut med hunden… För att inte ge någon en anledning att skratta åt mig. De andra dagarna orkar jag inte se mig i spegeln och bara accepterar att jag ser hemsk ut och stannar inne. Fast när man har hållt sig hemma så länge att det börjar göra fysiskt ont att vara hemma också. Vad gör man då?

Känslan av vänner

Under tonåren fick man då och då känslan att man inte hade några vänner, oftast var det inte sant. Den känslan försvinner inte för alla.

Varför ska man känna sig så ensam? Varför kan hjärnan lura en att man inte har några vänner? Ligger det faktiskt sanning i det då? Vill mina vänner inte vara det egentligen? Varför hör de inte av sig? Varför får jag inte lika mycket tid som alla andra?

Tusen frågor utan svar antar jag. Antagligen ligger felet på mig.